Då har vi varit två dagar på Dr. George Mukhari Hospetal. Det är ett sjukhus som är till för allmänheten, vilket betyder att du inte behöver ha någon försäkring för att få vård här. Det är tidiga mornar och långa dagar. Vi tar en taxi vid halv sju för att ta oss till bussen som tar lite mer än en halvtimma för att komma till sjukhuset. Vi ska vara två veckor på Casualety, vilket är deras akutsjukvård.

Att komma till en ny praktikplats eller arbetsplats tror jag alla vet hur svårt det är till en början. Hitta sin plats i gruppen, hitta i lokalerna och lära sig alla ord och förkortningar till allt. Tänk dig detta fast i ett annat land, med andra riktlinjer och ett annat språk. De pratas inte engelska i personalrummet om man säger så.

På förmiddagarna har det varit väldigt lugnt, väldigt lite patienter och ännu mindre action. Det är spännande att se hur bemötandet mot patienter fungerar här, samtalet sker oftast inte med patienten utan om patenten. Är du mitt uppe med patienten och det kommer ett sms så tar de upp telefonen, avbryter det de håller på med och svarar på sms:et. Ännu värre, hygienen!! Visst det finns handskar, handsprit och förkläden. Förklädet sitter på hela dagen(!), har du tur byts handskarna från en katetersättning till ett blodprov och jag tror aldrig jag sett någon använda handspriten(förutom vi). Det gör lite ont i hjärtat att se.

Vi har inte heller riktigt förstått deras nålhantering, både när det gäller stickteknik och oförsiktigheten med att sticka sig eller sprida olika smittor vidare. Det känns ganska konstigt att i ett land med så mycket HIV och Hepatit inte vara mer försiktig. Nålar ligger lite här och där, det används samma nål flera gånger(till samma patient såklart) samt att det ”viftar” runt med nålarna.  Amanda och jag brukar bara titta på varandra för att minska frustrationen och få medhåll för hur konstigt dom beter sig ibland.

Sjuksköterskorna frågar faktiskt ofta hur vi brukar göra i Sverige och om vi gör på samma sätt, ibland verkar de tycka att vi är lite konstiga… men det är ett bra tillfälle att få dela med sig av det vi lärt oss hemma.

Idag kom det in ett barn med svåra brännskador. Det var mest jobbigt men såklart lärorikt.

Amandas upplevelse: Jag tyckte det var rätt obehagligt att se en så ung person så skadad. Under tiden när läkaren skulle sätta en infart(nål)i ljumsken på barnet svartnade det för mina ögon. Jag var på väg att svimma så jag sa till Matilda att ”jag ser svart” och klok som Matilda är sa hon att jag skulle sätta mig ner. Ush de var konstigt och jobbigt. Jag vet sen innan att jag inte vill jobba med barn på grund att jag tycker att det är jobbigt men jag trodde inte att jag skulle reagera riktigt så.

Allt är verkligen inte dåligt här, personalen är otroligt trevliga, det frågar ofta hur vi har det, hur vi mår och om vi lär oss något. Det tar sig även mycket tid till att förklara saker för oss, vilket är väldigt skönt för ibland känns det som man är i vägen när man frågar för mkt. Vi tycker att det är väldigt spännande att se den otroligt stora skillnaden på Sveriges sjukvård och den Sydafrikanska. Och framförallt kommer vi få se så mkt olika patientfall här. Vi längtar tills varje nästa dag!