Oj oj oj vad ska vi börja med att berätta! Inget annat än äventyr har vi hunnit med denna långhelg.

Fredag förmiddag åkte vi mot Nelspruit för att hämta våra visum på den avtalade tiden 12. Vi tåg en långfärdsbuss mot Maputo, en resa skulle ta 4 men tog ist 7 timmar, men det är sånt man får vänja sig vid när man reser i Afrika.
Första dagen var det 40˚C och sol, kan ju erkänna att vi förstår hur räkorna känner sig när de blir kokta. Det var inte mkt som blev som vi hade förväntat oss, allt vi hade hört om Moçambique var att de var såå fina sandstränder. Men Maputo var ju inte stället med fina stränder utan en storstad med skitiga stränder. Lite uppgivna gick vi längst vägen och fick då tipps från en kille på gatan om att åka med en minibuss tillbaka där vi kom ifrån, bort från staden, för där hitta finare stränder. Vi litade på honom och trängde in oss i en minibuss. Minibussarna var alltid så fulla, dom som kommer på sist får stå i öppningen och hänga över de andra som satt. Ganska lustigt att alla här finner sig i att man kan åka lokaltrafik på detta sätt. Men det är klart att vi också ska göra som dom! Värmen gassade och efter några minuters promenad slängde vi oss i vattnet efter att vi äntligen hade hittat en fin strand. Mkt finare än vad vi hade vågats hoppas på till och med! Det kom förbi en kille, han var ganska högljudd, vi tror han bad till fiskguden. Till råga på allt förstår vi inte vad någon säger i detta land eftersom alla pratar portugisiska.

Vi han också med att se deras berömda fiskmarknad, denna minibussturen fick jag (Amanda) offra mig och stå upp i dörröppningen och fläkta rumpan. Living like lokals!
På marknaden fick vi gå igenom en gång av olika stånd med fisk, kräftor, hummer, bläckfisk, snäckor, krabbor.. jaja ni fattar saker man kan äta från havet. Det luktade värre än Matildas armhålor! Alltså inte gott! Vi åt en smaskig krabba och deras lokal fisk. Mums mums! Under tiden vi väntade på maten kom det fram en kille och frågade om jag ville byta min keps mot något i hans affär. Jag kunde ju inte säga nej, så vipps nu hänger det en afrikansk trämask på väggen hemma! Killarna i affären bjöd oss på öl och även kokta musslor eller snäckor såg de mer ut som. Väldigt gott det med! Och Väldigt generösa killar som ville visa upp Moçambique från sin bästa sida! Vi vill sammanfatta denna hel med ”Bad decisions make good stories”

Vi tänker på er där hemma! Hoppas ni inte saknar oss för mkt!

Vi lever och mår bra, det är bara de att vi har ett otroligt dåligt internet som gör att det inte är så lätt att blogga.

Men tänkte i alla fall berätta lite om hur vi har det här i Mpumalanga och Kabokweni. Det är som sagt en bit ute på landet och i en kåkstad vi bor, alltså finns det inte jättemycket att göra om kvällarna. Det blir mycket film och träning (!).  Vi har fått vattnet tillbaka, tack gode gud! Vi får även mat i en matsal morgon, lunch och middag. De dagar vi är på klinikerna kommer dem med mat till kliniken. Med andra ord har vi det väldigt lyxigt. Maten består av ris varvat med kyckling eller någon köttgryta.

Vi har varit på Kabokweni clinik i två veckor nu. På denna klinik kan man göra allt från att föda barn till att gå till tandläkaren.

Förra veckan var vi mestadels i behandlingsrummet där vi tog en hel del blodtryck och gav ännu mera injektionen. Patienterna kommer till kliniken kl 7 och där sitter de och väntar på sin tur. När man är klar i ena rummet är det bara att sätta sig i kö till nästa rum. Här är det sjuksköterskorna som sätter diagnosen och ger ut läkemedel, har inte sett än enda läkare på kliniken ännu.

Denna vecka har vi vara på Child Health, alltså där alla barn under 5 år kommer för sina rutinkontroller och vaccinationer. Vi har denna vecka givit vaccinationer på barn mellan 6 veckor till 18 månader. Barnen är glada när dom kommer men ledsna när de går, men det är ju för ett gott ändamål. Vi gillar att jobba med barnen och deras föräldrar. Vi ser så otroligt många söta barn varje dag!

Till helgen blir det Mocambique med sol och bad! Hoppas ni har det bra där hemma.

Nu har vi fått äntligen fått tag på internet, efter mycket bök! Därför har vi varit dåliga på att uppdatera bloggen.

Efter en 4 h lång bussresa landade vi i på en bensinmack någonstans i White river. Här kom Smanga och Simangele och hämtade upp oss. Otroligt trevliga människor som pratade hela tiden. Simangele är också en student på skolan men hjälper även till att välkomna nya studenter, så typ våran fadder! Smagna är vår chaufför eller egentligen skolans men han har kört runt på oss så mkt att det känns som att han är våran privata chafför. Han hämtar oss varje morgon och kör oss till kliniken där vi "jobbar" och hämtar upp oss varje eftermiddag, himla lyxigt att vara i Sydafrika!

 Väl framme på universitetet och vår tillfälliga bostad. Vi hade inte så mkt att göra denna kväll så varför inte klättra lite på möblerna? Det är ju kul..

 

Matilda blev väldigt glad för hon skulle äntligen få duscha!

Men!!! Det finns inget rinnande vatten i lägenheten!

Haha! Välkommen till "the countryside!"

Vi har i alla fall varit här i ett par dagar nu och allt verkar toppen. Vi kommer att vara ute på olika kliniker runt om i Kabokweni. Kabokweni är för övrigt en kåkstad. Tror att vi kommer att se och lära oss otroligt mycket här.

Första dagen fick vi hjälpa till i ett av behandlingsrummen med att ta manuella blodtryck, vilket är väldigt bra att få öva på. Vi fick också ge galet många injektioner. Injektionen var ett slags preventivmedel, så kallad "family planning", 

Då har vi varit två dagar på Dr. George Mukhari Hospetal. Det är ett sjukhus som är till för allmänheten, vilket betyder att du inte behöver ha någon försäkring för att få vård här. Det är tidiga mornar och långa dagar. Vi tar en taxi vid halv sju för att ta oss till bussen som tar lite mer än en halvtimma för att komma till sjukhuset. Vi ska vara två veckor på Casualety, vilket är deras akutsjukvård.

Att komma till en ny praktikplats eller arbetsplats tror jag alla vet hur svårt det är till en början. Hitta sin plats i gruppen, hitta i lokalerna och lära sig alla ord och förkortningar till allt. Tänk dig detta fast i ett annat land, med andra riktlinjer och ett annat språk. De pratas inte engelska i personalrummet om man säger så.

På förmiddagarna har det varit väldigt lugnt, väldigt lite patienter och ännu mindre action. Det är spännande att se hur bemötandet mot patienter fungerar här, samtalet sker oftast inte med patienten utan om patenten. Är du mitt uppe med patienten och det kommer ett sms så tar de upp telefonen, avbryter det de håller på med och svarar på sms:et. Ännu värre, hygienen!! Visst det finns handskar, handsprit och förkläden. Förklädet sitter på hela dagen(!), har du tur byts handskarna från en katetersättning till ett blodprov och jag tror aldrig jag sett någon använda handspriten(förutom vi). Det gör lite ont i hjärtat att se.

Vi har inte heller riktigt förstått deras nålhantering, både när det gäller stickteknik och oförsiktigheten med att sticka sig eller sprida olika smittor vidare. Det känns ganska konstigt att i ett land med så mycket HIV och Hepatit inte vara mer försiktig. Nålar ligger lite här och där, det används samma nål flera gånger(till samma patient såklart) samt att det ”viftar” runt med nålarna.  Amanda och jag brukar bara titta på varandra för att minska frustrationen och få medhåll för hur konstigt dom beter sig ibland.

Sjuksköterskorna frågar faktiskt ofta hur vi brukar göra i Sverige och om vi gör på samma sätt, ibland verkar de tycka att vi är lite konstiga… men det är ett bra tillfälle att få dela med sig av det vi lärt oss hemma.

Idag kom det in ett barn med svåra brännskador. Det var mest jobbigt men såklart lärorikt.

Amandas upplevelse: Jag tyckte det var rätt obehagligt att se en så ung person så skadad. Under tiden när läkaren skulle sätta en infart(nål)i ljumsken på barnet svartnade det för mina ögon. Jag var på väg att svimma så jag sa till Matilda att ”jag ser svart” och klok som Matilda är sa hon att jag skulle sätta mig ner. Ush de var konstigt och jobbigt. Jag vet sen innan att jag inte vill jobba med barn på grund att jag tycker att det är jobbigt men jag trodde inte att jag skulle reagera riktigt så.

Allt är verkligen inte dåligt här, personalen är otroligt trevliga, det frågar ofta hur vi har det, hur vi mår och om vi lär oss något. Det tar sig även mycket tid till att förklara saker för oss, vilket är väldigt skönt för ibland känns det som man är i vägen när man frågar för mkt. Vi tycker att det är väldigt spännande att se den otroligt stora skillnaden på Sveriges sjukvård och den Sydafrikanska. Och framförallt kommer vi få se så mkt olika patientfall här. Vi längtar tills varje nästa dag!